...
I morse var jag & Ellie på Ryhov och träffade hennes läkare. Vi pratade lite om hennes kramper och jag fick ett ganska svårt beslut att fundera över. Om vi ska börja med medicinering. Jag har googlat och läst massa idag och diskuterat med Kim och vi har kommit fram till att vi inte vill det. Det känns inte bra alls. Det är för många nackdelar. Hon ska isåfall äta medicin 2 ggr om dagen i ett år, det kan vara ganska många biverkningar (illamående, trötthet mm) och även andra delar på kroppen (njurar & blodvärden) kan ta skada så vi måste gå på regelbundna kontroller hos läkaren.
Eftersom de ser det som "vanliga" feberkramper, bara att de sitter i väldigt länge så tyckte läkaren att det skulle vara ett bra alternativ med medicinering. Men det känns inte som att hon har haft kramper tillräckligt många gånger för att vi ska göra det. Vi väntar och ser, det kanske inte blir fler anfall. Och blir det det så vet vi ju vad det är och vi börjar ju bli vana nu så vi vet ju vad vi ska göra. Vi har fått Stesolid som är kramplösande att ge hemma så det känns faktiskt tryggt och skulle det inte hjälpa så vet vi ju alltid att vi kan ringa 112.
Jag har läst massa forum där andra berättar om sin upplevelser med feberkramper hos barn och jag känner igen mig så himla väl i det mesta. Paniken, oron & rädslan. Första gången är det hemskt! Innan man vet vad det är. Man tror faktiskt på riktigt att man håller på att förlora sitt barn. Det är nog den otäckaste känslan jag någonsin varit med om!
Sen så skriver många att de efter sitt barns första feberkramper inte vågar lämna bort barnet, inte vågar åka någonstans, inte vågar ha sitt barn på dagis och bara går runt och är konstant oroliga hela tiden. Det känner jag inte igen mig i. Man kan ju inte gå runt och vara orolig hela tiden! Händer det så händer det. Och lämnar man bort till barnvakt så får man väl se till att informera ordentligt om hur man ska göra ifall det händer. Man måste ju få leva!
Men vi får hoppas att vi slipper fler övernattnigar på sjukhuset iallafall. Usch så tråkigt det är!
(Dessa bilder är från i höstas när Ellie hade feberkramper andra gången & vi blev inlagda på ryhov.)
Eftersom de ser det som "vanliga" feberkramper, bara att de sitter i väldigt länge så tyckte läkaren att det skulle vara ett bra alternativ med medicinering. Men det känns inte som att hon har haft kramper tillräckligt många gånger för att vi ska göra det. Vi väntar och ser, det kanske inte blir fler anfall. Och blir det det så vet vi ju vad det är och vi börjar ju bli vana nu så vi vet ju vad vi ska göra. Vi har fått Stesolid som är kramplösande att ge hemma så det känns faktiskt tryggt och skulle det inte hjälpa så vet vi ju alltid att vi kan ringa 112.
Jag har läst massa forum där andra berättar om sin upplevelser med feberkramper hos barn och jag känner igen mig så himla väl i det mesta. Paniken, oron & rädslan. Första gången är det hemskt! Innan man vet vad det är. Man tror faktiskt på riktigt att man håller på att förlora sitt barn. Det är nog den otäckaste känslan jag någonsin varit med om!
Sen så skriver många att de efter sitt barns första feberkramper inte vågar lämna bort barnet, inte vågar åka någonstans, inte vågar ha sitt barn på dagis och bara går runt och är konstant oroliga hela tiden. Det känner jag inte igen mig i. Man kan ju inte gå runt och vara orolig hela tiden! Händer det så händer det. Och lämnar man bort till barnvakt så får man väl se till att informera ordentligt om hur man ska göra ifall det händer. Man måste ju få leva!
Men vi får hoppas att vi slipper fler övernattnigar på sjukhuset iallafall. Usch så tråkigt det är!
(Dessa bilder är från i höstas när Ellie hade feberkramper andra gången & vi blev inlagda på ryhov.)
Kommentarer
Trackback
