Livets gång..
Ibland när jag sitter på jobbet kan jag inte låta bli att fundera på min egen begravning. Jag har bestämt hur jag skulle vilja att den var om jag dör. Jag har allt nerskrivet i min telefon. Vilken präst, kantor, begravningsbyrå som jag önskar. Hur jag vill bli begravd, var, vart jag ska ligga och hur min kista ska se ut. Vilka psalmer jag önskar och vem jag vill ska sjunga solo och vilka låtar jag önskar då. Lite jobbskada kanske, men man kan ju alltid få ha sina önskemål! Sen kan jag inte låta bli att tänka på hur många begravningar jag kommer att få gå på framöver! Eftersom vi är en så stor släkt och de äldsta börjar komma upp i åren nu så kommer antagligen jag att få gå på många begravningar. Det kommer bli jobbigt. Ibland tänker jag på att min mamma & pappa kommer dö nångång. Hur klarar man det?! Bara tanken på det gör mig förtvivlad. Som tur är klarar man oftast av mer än man tror. Det har jag sett på alla de begravningar jag varit med på i jobbet. Privat har jag bara gått på en enda bergravning än, och det var något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Men jag klarade ju av det.
