MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE!
Jag delar med mig av den här för jag tror att det finns de som är intresserade av att läsa. Jag var det innan jag fick barn. Jag hade inte en aning om vad som skulle hända och hur det skulle gå till så jag läste massa olika förlossningsberättelser. Men jag tyckte inte det var någon som riktigt riktigt beskrev hur det var, därför kollade jag på många filmer också. Jag gillar ju att vara påläst som ni kanske vet.. :)
Men jag hade ändå inte en aning om hur det skulle vara. Eller en aning hade jag, men en helt annan aning än hur det igentligen blev.
Trevlig läsning. Om du vågar! :)
Min förlossningsberättelse! Norrahammar 20100701
Tänkte att jag skulle skriva ner lite om min förlossning nu medans jag kommer ihåg.
Natten till den 17 Juni 2010 så mådde jag lite dåligt. Jag var trött och hade huvudvärk och kunde inte riktigt somna. Jag tänkte säga till Kim att såhär nära har det aldrig kännts innan, men ville ändå inte göra det ifall det inte var dags.. :)Jag låg i sängen med datorn ganska länge på kvällen, somnade nog runt tvåtiden tror jag. Vid tretiden så gick jag upp för att gå på toa, (gjorde det typ en gång i timmen), och när jag gick och la mig igen och precis lagt mig ner i sängen kände jag att vattnet gick.
Jag flög upp ur sängen, väckte Kim och skrek att vattnet precis gick. Jag fick lite panik, för vattnet bara fortsatte rinna och jag visste ju inte alls vad som skulle hända och om det var så det skulle va. Började plocka ner lite grejor lite smått, satte mig på toa och bad Kim hämta numret till förlossningen. Ringde in och berättade att vi hade BF på Söndagen och att vattnet nu gått och att värkarna också hade börjat komma så smått.
Då frågar hon på förlossningen om hon kan ringa upp mig om en stund. Jaha!? Det går väl bra svarar jag, lite orolig över vad som ska hända och hur lång tid det ska ta innan hon ringer upp.
Jag går hemma med en handduk mellan benen och försöker packa ner det som jag skrivit upp på min lista. Kim hjälper till så mycket han kan. Han är mycket lugnare än jag.. ;) Ibland känns det som det är hur mycket vatten som helst som rinner ut, och det bara fortsätter! Efter kanske 10 min så ringer hon upp och frågar lite frågor och sedan säger hon att vi ska komma in för en kontroll. Tack säger jag. Var rädd ett tag att hon skulle be oss vänta, men det gjord hon inte som tur var.
Vi tog med oss bebis skötväska med alla kläder, babyskyddet och min väska och så åkte vi in mot Ryhov. Kim hade kört fram bilen och gjort iordning, så det var bara att hoppa in. På vägen in så ringde jag mamma & pappa och berättade att det var dags, och Kim ringde till sin mamma.
Jag skrev även sms till Sara, Jossan, Petra, Pernilla och till våra syskon och sa att det nog var dags nu.
Såhär stod de i smset:Nu kanske det är dags..?! :P Vattnet har gått och vi är påväg in med värkar. Får se hur lång tid detta tar.. Snart är vi föräldrar! *jippie* puss från mig och kim!
Värkarna blev starkare och kom mer tätt, och jag blev mer och mer nervös. Tror till och med att jag skakade lite.. haha..
Vi kom in till Ryhov vid 4-tiden och parkerade nere vid förlossningen. Fick stå utanför och vänta en liten stund innan en barnmorska kom och öppnade åt oss. Det var inget trevligt bemötande vi fick.. Hon var väldigt kort och nästan lite otrevlig tyckte vi! Vi fick gå in i ett rum och så fick jag en blöja att ta på mig. Skönt det, för vattnet rann fortfarande. Hon satte på mig band som mätte hur starka värkarna var och så fick jag en knapp att trycka på varje gång jag kände att bebisen rörde på sig. En gång tror jag den gjorde det på 30 min. Efter 30 min så var det en bock på skärmen. Vi ringde på sköterskan, och då kom hon in igen för att titta på resultatet, men tyvärr hade något gått fel så jag fick göra om det igen..
Det var jobbigt att ligga på rygg, så jag fick sitta upp i en fåtölj denna gången. Även denna gången blev något fel och vi fick prova en tredje gång. Värkarna kom med ca 3 minuters intervaller.
Efter det så kände hon på mig och jag var öppen 2 cm. Bara 2 cm tänkte jag. Gud vad lite! Och jag skulle öppnas 10 cm innan det var dags att börja krysta.
Jag kom på att det var en ny dag, klockan var över tolv, alltså den 17 Juni. Julias födelsedag! Vår bebis skulle födas på samma dag som min lillasyster! Det berättade jag gärna för alla som kom in i rummet! haha..
Hon skrev in oss och vi fick flytta in i ett rum på förlossningen. Jag hade skrivit i journalen att jag inte ville prova akupunktur och sterila kvaddlar, men någon hade missat inte, så de trodde att jag gärna ville det. Men det ville jag fortfarande inte. De frågade om jag ville bada, och det ville jag.
Kim vilade lite i fåtöljen jämte mig och jag satte mig i badkaret som mer såg ut som en badtunna. Eller en sån där grej man sitter i och svettas när man ska gå ner i vikt. J Det hjälpte lite att spola varmvatten på magen och ryggen när värkarna kom. Men gud så ont det började att göra! Inte i magen direkt, utan mer i bakre, nedre delen av ryggen. Det gjorde mer och mer ont och jag mådde lite illa, vilket jag brukar göra av att bada i varmvatten, så jag gick in och ställde mig i duschen en stund istället. Jag kunde knappt stå när värkarna kom. Benen bara vek sig under mig och den smärtan som kom var nästan omänsklig. Gud så ont det gjorde i svanken och ryggen. Det hade jag vekligen inte räknat med.
Jag hade inte fått någon form av bedövning och tårarna rann och jag undrade om jag inte kunde få någon bedövning snart!
Jag bad Kim ringa på barnmorskan och han frågade henne efter bedövning. Klockan var då ca 6.30 och när hon kom in så sa hon att de hade skiftbyte vid 7, och efter det så kunde jag nog få det. Ca 7.10 så kom en annan barnmorska in och frågade om det var dags för EDA. JA TACK!! svarade jag.
Hade inte velat ha den om jag verkligen inte behövt, men det behövdes verkligen! Jag fick lustgas sålänge och barnmorskan kände på mig att jag var öppen ca 6,5 cm. Det gick fort det här. Därav att det gjorde så ont! Det tog en stund innan läkaren kunde komma och ge mig ryggmärgsbedövningen, menjag använde lustgasen flitigt tills dess. Kim filmade mig lite, roligt att ha sen. J Lustgasen var bra för den gjorde så att jag koncentrerade mig på andningen ordentligt. Att andas in genom näsan och ut genom munnen. Långa djupa andetag. Och så blev jag väldigt yr och fick riktigt hes röst efter varje omgång. Haha.. Blev förvånad över hur väl innan värken kom man kände att den var påväg. Det var inga problem alls att börja andas lustgasen i rätt tid och sluta i rätt tid! Tog ibland några andetag extra på slutet för att det gjorde så jäklans ont. Tänkte att det var bäst att ta lite extra.. ;)
Läkaren kom och satte ryggmärgsbedövning. Det gjorde riktigt ont när hon stack in nålen och sen slangen och jag var tvungen att ligga blixt stilla på sidan och puta ut med ryggen ordentligt. Men gud så skönt det var när den började värka efter ca 10 min. Slangen gick till en liten behållare som fästes i min skjorta och pumpade in bedövning i ryggen med jämna mellanrum. Fick även en droppnål satt på handen ifall jag skulle behöva dropp senare.
Vid 10-tiden fick jag iväg ett sms till mamma och Kims mamma att jag var nu öppen ca 8 cm och hade fått ryggmärgsbedövning och att allt gick bra.
Trodde faktiskt på allvar att allt skulle vara färdigt till 12. Nu kändes allt jättebra. Det onda i ryggen försvann. Men då började istället nya värkar komma. Inte i ryggen och inte i magen, men ner mellan benen och bak mot rumpan. Det kändes ungefär som att man blir mer och mer bajsnödig. Det liksom trycker på bakåt! Barnmorskan sa att det var precis så det skulle kännas. Den nya barnmorskan var jättebra! Och jag hoppades på att det skulle vara färdigt innan nästa skiftbyte som var vid två-tiden. Det trodde hon också. Men så fel vi hade..
Värkarna blev mer och mer starka och det tryckte på mer och mer och gjorde förbannat ont! När jag var öppen 10 cm trodde jag att nu skulle det snart vara färdigt! Det var ju då som man fick börja krysta och själva det skedet när bebisen skulle ut skulle ju vara den sköna biten. Det skulle ju gå fort.Men, jag fick inte börja krysta. Bebisen ville inte sjunka ner ordentligt, fast jag var helt öppen. Den låg fortfarande några cm upp och jag fick varva mellan att ligga ner, stå upp och sitta på en pilatesboll för att umderlätta så bebisen skulle sjunka ner. Det var skönast att ligga ner tyckte jag. Lustgasen användes fortfarande flitigt..
Det var skiftbyte igen och jag hade så ont så tårarna rann. Nya barnmorskor, de var också jättebra! Det var bara den första som var så himla otrevlig!
Nu börjar allt bli lite suddigt.. De hade satt någon grej på bebisens huvud som mätte hjärtljuden och så bebisen mådde bra. Till slut var både jag och bebis jättetrötta och bebis hjärtljud började sjunka och barnmorskan sa till mig att vi skulle försöka en liten stund till, annars skulle de få hjälpa till med sugklocka eller så skulle jag behöva göra akut kejsarsnitt. Det ville jag verkligen inte. Inget av dem igentligen. Jag såg framför mig hur de använde en stor sugklocka med kedjor och grejor (lite som en sån där man rensar avloppen med när de satt sig och så långa kedjor i den) och det peppade nog mig lite att kämpa lite till.
Kim var superbra stöd! Han var så lugn och höll mig i handen och satt jämte mig och peppade mig och pussade mig varje gång jag bad om det trots att jag såg förjävlig ut med en tofs mitt på huuvdet och svettig och dann. Jag svamlade ganska mycket och skällde på honom ibland och trodde att han och barnmorskorna försökte lura mig, att de bildat någon slags pakt, men han var superbra. Precis det stödet som jag verkligen behövde! Vi kämpade verkligen tillsammans!Jag erbjöd honom lustgasen några gånger, men han vill inte ha.. ;)
Jag kände mig jättekissenödig många gånger och i början gick det hyfsat bra att gå på toa och kissa, trots värkarna, men sen blev det svårare så de fick tömma min urinblåsa med kateter några gånger. Det sved lite, men var väldigt skönt. Det syntes utanpå magen att jag behövde kissa, för det var som en liten bula där urinblåsan var. Magen såg ganska konstig ut emellanåt, som om det var två bulor på den.
När jag skulle börja testa att krysta hade bebisen fortfarande inte sjunkit ner ordentligt så det gick inte så bra. jag hade fått lite värkstimulerande dropp som skulle hjälpa till att trycka på när värkarna kom, men bebis ville fortfarande inte sjunka ner. Läget blev lite akut och då satte de sugklocka. Det gjorde så in i helvetes ont! Och värkarna på det som tryckte på som bara den!
Nu var det dags att krysta och jag fick inte använda lustgasen mer när värkarna kom. Då skulle jag ta ett djupt andetag, stänga munnen och ta i allt vad jag kunde. Det gjorde jag. Men gud så svårt det var att trycka på.
Jag tror jag höll emot lite fast jag inte ville. Jag var trött och hade så ont och ville bara att det skulle vara över. Jag skrek så ont gjorde det. Vem fan kan föda i tystnad? Det är ju en omänsklig smärta!
Det var ganska många personer i rummet eftersom läget var lite akut, tror det var runt sex styckna istället för två som det brukar vara.
Läkaren sa till mig på skarpen att nu måste bebisen ut, och jag tog i för allt vad jag kunde. De hjälpte till att dra med sugklockan och det brände i hela undre delen av min kropp. Det kändes inte ens som det var nära! Men vid varje värk hann jag krysta ca 4 gånger och läkaren och barnmorskan berömde mig hela tiden och sa lite till. Lite till. Nu är det nära. jag försökte verkligen stänga munnen och krysta allt vad jag kunde, men det var jättesvårt! Jag ville låta när jag tog i!
Kim satt jämte mig och gud vad jag älskade honom just då! Min underbara älskling som hjälpte mig otroligt mycket!
Jag kände att bebis var påväg ut och sista krystningarna kändes ganska bra ändå fast det gjorde så jävla ont! Jag kände att det drog ut bebis, och jag försökte titta, men kunde inte se så mycket. Jag riktigt kände hur allt rann ur mig, en mycket konstig känsla! Bebis kom ut och las på min mage en kort stund. De smekte bebis på ryggen och fick bebis till att skrika.
Navelsträngen var ganska kort och eftersom läget var lite akut fick inte Kim chansen att klippa av den. Men det gjorde inte honom så mycket, han ville nog inte ändå. ;)
Det första jag frågade var om det var en tjej eller kille, men det kunde de inte svara på. De hade inte hunnit se. Jag såg iallafall en liten blå bebis med ett huvud som var jättelångt pga sugklockan. Men gud så underbar den var! Mycket hår hade den iallafall!
De lyfte upp bebisen och försvann. Kim försvann också. Jag visste ingenting om vad som skulle hända. Hade ju hört att det kunde hända, men jag var ärligt talat inte så nervös. Jag visste att allt skulle gå bra. Det kändes bara himla tråkigt att de bara försvann så. Fast skönt på samma gång. Jag kunde pusta ut lite. Smärtan var fortfarande kvar, men kändes väldigt avlägsen på samma gång. Jag visste att moderkakan skulle ut också, det gjorde mig lite illa till mods.
Skulle jag verkligen behöva krysta en gång till!? Barnmorskan bad mig göra det, men jag behövde inte ta i särskilt mycket.Den kom av sig självt. Men det gjorde ändå djävulskt ont!
De började känna på magen och trycka och ha sig för att se så att allt var ute. Jag fick titta på moderkakan och fostersäcken och den var så stor!
Det var spännande att se var bebisen legat i nio månader och hon visade var det gått hål på fostersäcken. Sen torkade hon av moderkakan och höll upp den så jag fick se "Livets Träd". Ganska fint tyckte jag! Hon frågade om Kim ville se den, jag trodde inte det, men visste inte säkert så hon sparade den i en plastpåse ifall att. Sedan vägde hon den. 600 gram nånting vägde den.
Efter det så började hon inspektera mina bristningar. Det var inte så farligt. Skönt det! Mest invändigt. Jag fick bedövning och jag var så öm och det gjorde så ont när de höll på. Hon började sy lite. Det tog jättelång tid! Kim kom tillbaka med bebisen i famnen och det första jag frågade honom var om det var en pojk eller flicka. Jag tyckte att det såg ut som en liten pojk det lilla jag såg, och jag var ju säker på att det skulle vara en pojk. men då svarar Kim:
-Det blev en liten Ellie. Och så la han den sötaste lilla tjejen någonsin på mitt bröst och vi satt och bara log och mådde helt fantastiskt hela familjen.
Barnmorskan fortsatte sy färdigt och när hon var klar så lämnades vi ensamma en stund. Jag undrade när jag skulle få ge bröstet till henne, och det fick jag efter ett tag. Det var inte jättebråttom. Men hon tuttade så fint så. En riktig liten tuttare var hon!
Kim tog av sig tröjan och så fick han hålla lilla Ellie på sitt bröst och de bara satt och mös i fåtöljen! Vi fick mackor och juice och det var helt underbart gott (Jag åt upp Kims också) för jag hade inte ätit på ett helt dygn och var helt utsvulten och hade tjatat om mat länge. Kim var och köpte hamburgare till sig och jag smakade typ två bett tidigare, men det var svårt när värkarna kom och jag skulle tugga samtidigt som jag andades lustgas. Jag drack saft och vatten och nyponsoppa under tiden..
Efter fikat tog jag en dusch. Det var lite svårt att gå och jag blödde hur mycket som helst! Men det var skönt att tvätta av allt blod och klabb! Jag tog på mig en blöja och sexiga engångstrosor och så mös vi lite och sen var det dags att flytta upp på bb. Jag & Ellie fick åka rullstol och hon tuttade på sin hand hela vägen upp. Vi var världens stoltaste föräldrar Jag & Kim.
Lilla Ellie kom till världen den 17 Juni 2010 klockan 16.12. Hon var 50 cm lång och vägde 3395 gram.
