Min kära farfar.
Att tiden går så fort. Ett helt år sedan idag som jag förlorade min kära farfar. Ett helt år sedan han försvann från oss. En älskad make, bror, pappa, morfar, farfar. Han var inte gammal, 62 år, han var inte sjuk. Han borde haft många år kvar att leva. Många år kvar att ge av. Många saker att uppleva & fira. Barnens 50 & 40 årsdagar, sin pension, många fler älgjakter, julaftnar med släkten. Barnbarnens födelsedagar, studenter, körkort.
Jag minns det som igår. Telefonsamtalet från mamma tidigt på torsdagsmorgonen. Direkt när jag kollade på displayen och såg numret förstod jag vad som hade hänt. Och så var han bara borta. Fanns inte mer. Bara sådär. Han kämpade förgäves i 3 långa veckor på sjukhuset. Vi kämpade.
Det var även en tid av gemenskap, som förde oss närmare varandra allihopa. Ett sätt att lite lite lättare ta farväl, när vi fick tillbringa sista tiden tillsammans. En tid full av hopp. Vi kämpade tillsammans allihop. Vi visste vad som kunde hända, men trodde och hoppades in i det sista.
Även om farfar inte kunde säga i ord hur mycket han älskade oss alla och hur glad han var att vi fanns hos honom sista tiden, nästan dygnet runt så syntes det på hans ögon. Han visade det i ögonen.
Jag älskar dig min kära farfar. 
Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you wake in the morning hush,
I am the swift, uplifting rush
Of quiet birds in circling flight.
I am the soft starlight at night.
Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
Do not stand at my grave and cry.
I am not there, I did not die.
Minnesannonesn i JP idag:
